Bebyggelse och byggnadstyper

Det mest gynnsamma läget för bebyggelse inom nuvarande Vännäs kommun var där de båda stora älvarna, Umeälven och Vindelälven, möttes.

Bebyggelsens läge

Uppströms älvarna bosatte man sig framför allt vid sel och lugnvatten, men även vid forsar, på uddar och holmar. Inåt landet sökte sig nybyggarna också till vattendrag som åar, bäckar och sjöars utlopp. I älvdalarna var bebyggelsen belägen intill den bördiga sedimentjorden, och i övrigt sökte man frostfria lägen på åsar eller vid bergens södersluttningar. Man undvek att bygga på den bördiga jorden, utan sökte sig till skogsbryn eller hällor.
 
Bebyggelsen i byarna var beroende av terrängens beskaffenhet och det är svårt att upptäcka något generellt mönster i gårdarnas inbördes placering i de äldre byarna. I de yngre och de mindre byarna märker man tydligt att de ofta, efter laga skiftet, formade sig till radbyar längs med ett vattendrag, en byväg eller en åsrygg. Även hos de äldre byarna ordnas efter laga skiftet en viss del av bebyggelsen på detta sätt, men en del av bebyggelsen hamnar också lite avsides.

Gården

Karaktäristisk för Västerbotten är den så kallade nordsvenska gårdstypen, där flera fristående byggnader med olika funktioner ligger placerade kring ett fyrkantigt gårdstun. Kreatur och smådjur, förutom hästar, ägde inte tillträde till tunet utan släpptes ut och in via porten på ladugårdens baksida, där fägatan gick. I äldre tid låg byggnaderna ofta så tätt samman att gården blev sluten och detta krävde att man byggde en speciell portbod. Under 1800-talet löstes gårdsgruppen upp av bland annat brandsäkerhetsskäl och tunet blev mera öppet.
 
Gården bestod i allmänhet av två bostadshus; manbyggnaden och bagarstugan. I uthuslängan kunde flera olika funktioner samsas; ladugård, stall, vagnslider, hölada och bod. Den särskilt brandfarliga verksamheten i rökbastur, salpeterlador och smedjor gjorde att dessa hus placerades avsides, ibland en bit in i skogen. Även lador och kornbodar lades avsides av brandsäkerhetsskäl. Mot slutet av 1800-talet blev uthusbyggnaderna färre. I stället byggde man större hus som kunde rymma flera verksamheter.
 
Kompletta och intakta gårdsanläggningar från 1800-talet, där alla byggnader ligger på sin ursprungliga plats, finns inte inom kommunen. Främst är det enkelstugorna, de äldre bagarstugorna, äldre ladugårdar och en mängd smålador och uthus som förfallit och sedan rivits. Även de under vårt sekel vanligt förekommande storhässjorna är ett minne blott. Det som återstår av bebyggelse från tiden före laga skiftet, dvs 1860-70-talet ungefär, är bagarstugor, timrade lador och enstaka kornbodar.

Den traditionella gårdens olika byggnadstyper

 

Enkelstugan. Ovan en principskiss av sexknutsbyggnaden.
Bilden nedan visar tydligt den timmerknut som avdelar förstugan och kammaren från stugan. Bagarstuga i Fällfors.

Enkelstugan

Den minsta och samtidigt äldsta byggnadstypen är den s k enkelstugan, sexknutsbyggnaden, vilken är känd sedan 1500-talet. Den består av en förstuga med bakomliggande kammare och ett kök, vanligen kallat stuga. I köket, som dominerades av en stor spis, lagade man mat och åt, där utförde man alla sina innomhussysslor och där sov man, eftersom rummet var det enda ordentligt uppvärmda. Kammaren användes mestadels som förråd, men kunde, särskilt sommartid, även användas till sovrum.
 
Ursprungligen timrades enkelstugan till en våning, men mot slutet av 1800-talet byggdes den ofta på med en halv våning. Från början utgjordes den bärande takkonstruktionen av längsgående åsar av råbarkat rundtimmer som vilade på gavlarna och mellanväggen.
 
Taken bestod av rote med näver och takved eller torv, s k nävertak. Under 1800-talet ersattes dessa av spåntak med först handkluvna, senare maskinhyvlade spån. Plåttak, främst den s k pannplåten, började användas åren kring andra världskriget. Hos de mera besuttna och i de större byarna förekommer taktegel från 1910-talet.
 
Timmerstommen till enkelstugan var omålad och utsatt för väder och vind, men kring sekelskiftet blev det allt vanligare att den försågs med en brädfodring av stående locklistpanel, vilken rödfärgades. Ibland är enkelstugan sammanbyggd med andra utrymmen som vagnslider, redskaps- och vedbodar samt uthus.
 
 
 
 
 
 
Byggninga Balk
Ända fram till början av 1900-talet gällde 1734 års Byggninga Balk som stadgade hur gårdarna skulle bebyggas: "Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus och svinhus, med nödiga foderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. Badstuga eller mälthus skall ock byggas, så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. "
 
 

Parstugan är den byggnad som många i dag förknippar med begreppet "Västerbottensgård". Nedan en genuin parstuga i Strand, med spåntak och stående locklistpanel.

Parstugan

Parstugans ursprung är inte helt klarlagd, men planen har använts för prästgårdar och officersboställen sedan åtminstone början av 1700-talet. Äldre parstugor, och även enkelstugor, hade spismuren placerad intill den bakre långväggen. Införandet av kakelugnar och andra eldstäder i bostadsrummen och ökade brandsäkerhetskrav gjorde att murstocken i samband med om- och nybyggnader placerades mot husets mitt. Skorstenen kom därmed att nå högre över taknocken.

Det var oftast i samband med flyttning av gårdar och i samband med generationsskiften på gården som förändringar genomfördes. Sålunda försågs parstugan mot slutet av 1800-talet med ytterligare en, vanligen halv, våning samt spåntak. Små fönster, ibland endast ett stockvarv höga, sattes in i övervåningen och ett trapphus byggdes till.
 
Efter att man fodrat huset med stående locklistpanel och rödfärgat denna fick byggnaden det utseende man idag förknippar med en "västerbottensgård". När man började inreda vindsvåningarna mot slutet av 1800-talet, byggde man ofta ut ett trapphus mot gårdssidan och en frontespis åt baksidan, eller vice versa. Byggnaden kom då att bli korsröstad. I samband med dessa ombyggnader tillfördes ofta byggnaden dekorativa snickeridetaljer i portaler, fönsteromfattningar och vindskivor. Knutarna försågs med knutlådor, som ibland gjordes med en list i skarven mellan brädorna.

 
 
 
 
 

  

 

Skiss av en enkelkorsbyggnad. Eldstadens placering mitt i huset medförde att man kunde ha eldstäder i flera rum. Denna planmodell användes sedan ofta till egnahem och arbetarsmåbruk. 

 

 

 

 

Manbyggnader med korsplan                   Korsbyggnaden är vanligt förekommande inom kommunen. Den skiljer sig från enkel- och parstugorna genom sin bredd och sina dubbla rumsrader. Två olika typer förekommer; enkelkors och dubbelkorsbyggnader.

Enkelkorsbyggnaden kännetecknas av sin i det närmaste kvadratiska plan, med ingång och förstuga placerade i ena hörnet. Köket ligger vanligen till höger eller vänster om denna med en kökskammare innanför. Även innanför förstugan finns en kammare placerad. Spismuren ar placerad i husets mitt med eldstäder i de båda kammrarna. Vanligen är byggnaden försedd med en halv övervåning, med två låga fönster på långsidorna och ett mittplacerat helfönster på gavelröstena. Redan 1870 rekommenderades enkelkorsbyggnaden av Hushållningssällskapet: "Den billigaste, warmaste och beqwämligaste formen på en byggnad är den, som mest närmar sig qvadraten".

Hushållningssällskapet framhöll dessutom laxknuten som den stadigaste fogen och rekommenderade dessutom att knuten tjärades och fodrades.

Under slutet av 1800-talet var åstaken fortfarande förhärskande, men efter sekelskiftet blev takstolar allt vanligare. Vid 1800-talets slut kläddes timringen av rödfärgad stående locklistpanel, men från tiden kring 1920 förekommer den liggande fasspontpanelen i de tätare bebyggda områdena. Enkelkorsbyggnaden utgjorde grunden till de typritningar som egnahemsrörelsens hus och senare arbetarsmåbruken vilade på. De praktiska och värmeekonomiska fördelarna husen hade gjorde att man ända in på 1940-talet använde sig av den planmodellen.

Dubbelkorsbyggnaden får ett markerat mittparti, genom att förstugan och en särskild förstukammare placeras där tillsammans med ett trapphus och ett förråds-, sedermera toalettutrymme. Salen och köket är de dominerande rummen åt gavlarna, med respektive kammare innanför. Huset har två mittorienterade murstockar och en övervåning som dock sällan är utbyggd till full höjd.

En sällsynt variant är den s k salsbyggnaden, vilken utmärks av salen som är belägen innanför förstugan och ligger i fil med kamrarna åt byggnadens baksida. Byggnadstypens karaktär av högreståndsbyggnad förstärks ofta av ett markerat mittparti med exempelvis veranda med inglasad övervåning. Även vanliga dubbelkorsbyggnader härmar detta formspråk.

Ladugården

Ladugården uppfördes oftast som en länga innehållande flera olika funktioner. Fähus och foderlada var de viktigaste, men senare byggde man även in stall, vagn- och redskapsbodar samt gödselrum. Efter Hushållningssällskapets rekommendationer byggdes från 1900-talets början även logen in i ladugården. Inredningen kunde variera, men oftast låg fähusdelen, med en spis för uppvärmning av vatten, åt det håll brunnen fanns. Under 1700- och början av 1800-talet var ladugården sällan försedd med fönster, så kreaturen fick tillbringa hela vinterhalvåret i mörker.

Ladugårdslängan uppfördes i timmer, vilket på grund av fukten och värmen från djuren ledde till en relativt kort livslängd. Allt fler funktioner i fähusen uppfördes i stolpverk med bräder, och så småningom kom tegel och på 1950-talet även lättbetong till användning. Spån ersatte så småningom näver som taktäckning, och på 1930-talet kom plåttaken, även om man ända in på 1960-talet lade nya spåntak. Från början av 1900-talet timrades inte längre ladugårdarna, utan de uppfördes i stolpverk med bräder som rödfärgades.

Logar

Gårdens loge låg antingen i anslutning till de övriga ekonomibyggnaderna eller nära åkermarken. I Vännäs är den stora, närmast kvadratiska logen den enda förekommande typen. I de större logarna tröskades med hästdragen tröskvagn, med koniska bultar och i de mindre logarna med slaga. Runt sekelskiftet blir det allt vanligare att den nya ladugården placeras inpå logen, och då de remdivna tröskverken introduceras på 1910-talet byggs logen in i ladugården.

Bodar

Varje gård hade fristående bodar för förvaring av skilda slag, exempelvis kornbodar och förrådsbodar för matvaror, husgeråd och kläder. Den vanligaste typen är den enkla fyrknutsboden med timrade, helt raka väggar. Denna har alltid dörren placerad på gaveln. Bodarna kan vara uppförda i en eller två våningar. Övervåningen kan i vissa fall vara en aning utkragad på gaveln, och ofta skjuter taket fram en bit ovanför ingången och tillsammans med att stockarna skjuter ut från knuten bildas en svale. Bodarna vilar antingen direkt på stolpstenar eller på ett stolpunderrede. Stolpkonstruktionen skyddade mot fukt och höll smådjuren borta.
 
Dubbelboden är en sexknutsbyggnad med två separata förvaringsutrymmen med ingångsdörrarna placerade nära varandra på ena långsidan. De är rektangulära och i regel större än enkelbodarna. Båda bodtyperna saknar som regel panel och är omålade. Boden eller härbret är på grund av sitt gedigna utförande och stolpunderedet den av gårdens byggnader som bevaras längst. Boden var också en statusbyggnad, dess storlek berättade om gårdens välstånd.
 

I kulturlandskapet fanns också en mängd andra byggnader, exempelvis sommarladugårdar, lador vilka byggdes i anslutning till slåtterängarna, bastur för korntorkning samt smedjor i utkanten av gården. Dessa byggnader var vanligen enrummiga och timrade, senare uppförda i stolpverk.

Byns gemensamma byggnader

Kvarnar

Kvarnar har i äldre tid funnits i de flesta byar. De ägdes kooperativt och var placerade på samfälld mark. I de större byarna förekom det att nästan varje bonde hade sin egen kvarn. Mot slutet av 1800-talet omvandlades de större kvarnarna till andelskvarnar, där bönderna tecknade sig för nyttjanderätten. Kvarnarna var s k skvaltkvarnar, med liggande skovel, dit vattnet leddes från en fördämmning. En lodrät axel drev sedan den övre kvarnstenen. Säden släpptes ner mellan de båda stenarna varefter malning skedde. Ända fram till 1920-talet fanns fungerande kvarnar i bland annat Gullbäcken, Hammarbäcken och Kvarnbäcken, väster om Vindelälven. De flesta kvarnar är raserade och endast kvarnstenarna eller rester av dem finns kvar på de platser, utmed strida bäckar och åar, där kvarnarna låg. I inventeringsmaterialet finns ingen fungerande kvarn registrerad, och vill man själv leta reda på någon gammal kvarnplats, kan man leta på den ekonomiska kartan efter små samfälligheter som ligger vid bäckar och åar.

Sågar

Det för husbygge nödvändiga timret höggs i äldre tider till med yxa. Redan 1741 hade byamännen i Spöland en grovbladig husbehovssåg som de ersatte med en finbladig 1795. Sågarna var s k ramsågar och drevs med vattenkraft. De ägdes av byamännen gemensamt och låg ofta vid samma bäck som kvarnen. Under 1850-talet industrialiserades tillverkningen av sågade bräder och många bysågar köptes upp av sågverksägarna. Sålunda köpte patron Dickson upp Nybyböndernas såg 1855 och flyttade tillverkningen till Baggböle. En vattendriven cirkelsåg med hyvel fanns i Pengsjö fram till 1920-talet. Av de äldre sågarna finns få spår och i inventeringsmaterialet finns ingen nämnd.

Byskolor och bönhus

Skolhuset i Gullbäck byggdes år 1917. Som så många andra skolor kom byggnaden att fungera som bönhus i och med att skolväsendet centraliserades.

Efter folkskolereformen 1842 var socknen tvungen att hålla skola för barnen. Den första undervisningen hölls av en ambulerande lärare i de olika byarna, oftast i den största gården. 1888 bildades rotar om 3-4 byar i varje, där läraren verkade 11-12 veckor per år och by. Denna reform gjorde det nödvändigt för varje by att hålla ett skolhus i ordning. På en del ställen flyttade man en övergiven byggnad till samfälld mark, eller också gick man samman och byggde en ny skola, eller använde en befintlig stuga. 
 
Under 1920- och 30-talen centraliserades skolväsendet och de gamla skolhusen byggdes om till bönhus eller till byastugor. Ett exempel på en sådan utveckling är bygdegården i Högås, som år 1916 fraktades till sin nuvarande plats från Bracksele (Bjurholms kn), för att från 1925 tjänstgöra som skola. Från ca 1945 fungerade den som bönhus och är numera bygdegård. De äldsta skolorna i Vännäs samhälle, Västra och Östra folkskolorna från åren kring sekelskiftet är båda rivna (Nybyskolan och Vegaskolan).
 
 

     

 Missionshuset i Jämteböle, byggt på 1910-talet.

  

 
 
 

Egnahemsnämndens typritning A6, ett förslag som grundar sig på enkelkorsbyggnadens plan.


De gårdar i Östanlid som på 1930-talet uppfördes som AK-arbete var även de av egnahemstyp.Egnahemsnämndens typritning A6, ett förslag som grundar sig på enkelkorsbyggnadens plan.

Egnahem och arbetarsmåbruk

Förutsättningen för egnahemsrörelsen var de lättnader i jordstyckningslagstiftningen som genomfördes under 1880-talet. Kravet på besuttenhet som villkor för hemmansklyvning togs bort 1881, och därefter kunde ett hemman klyvas i hur många delar som helst. Riksdagen anslog 10 milj kr till egnahemslån under perioden 1905-09, och lånen förmedlades av Hushållningssällskapets egnahemsnämnd i Umeå. De avsåg att underlätta anskaffandet av bostäder förenade med jord- och skogsbruk, s k småbruk. Under perioden 1906-48 förmedlades 38 lån för s k jordbruksegnahem enbart i Vindelälvens dalgång inom Vännäs kommun. Lånet kunde också gälla enbart bostäder (bostadsegnahem) som även fick uppföras inom icke stadsplanelagt område i städer och samhällen. 

År 1933 bildades Statens arbetarsmåbrukslånefond vilken avsåg att underlätta bildandet av stödjordbruk med bostäder för säsongarbetare "i så svag ekonomisk ställning att bistånd enligt reglerna för egnahemsverksamheten inte är tillräckligt."
 
 Det var främst skogs- och flottningsarbetare som kom i åtnjutande av lånen, och avsikten var att försöka lätta kommunernas arbetslöshetsproblem under 1930-talet.
Småbrukens storlek varierade efter jordmån och läge, men i allmänhet ansågs 2 hektar odlingsbar mark tillräckligt. De flesta som sökte lånen betraktade sig själva mer som arbetare än som jordbrukare.
 
En särskild nämnd inom kommunen skötte låneverksamheten med stadsbidrag, och maximibeloppet var till en början 6 000 kr. Bostadshusens bottenyta fick inte överstiga 45 m. Flera typritningar utarbetades, och det fanns även en typritning för en ladugård, beräknad efter arbetarsmåbrukets tänkta djurbesättning om två kor och några smådjur. Arbetarsmåbruken är uppförda i regelverk med fasader av stående rödfärgad lockpanel och liknar egnahemshusen.
 
 
 
 

Till bostadshusen upprättades typritningar som anknöt till länets byggnadstradition. De första ritningarna gjordes 1906 av agronomen och sekreteraren i Hushållningssällskapet E O Mångberg och hade enkelstugeplanen som grund. 1915 upprättade riksdagsmannen O E Sandberg i Böle en serie typritningar där no 1 har den tidigare omtalade korsplanen med murstocken centralt placerad i byggnaden. Omkring 1920 hade egnahemsnämnden i Umeå en egen serie typritningar där den mest använda var A6 (se bild) som var förebild för många egnahem i Vännäs.

På 1930-talet gavs en ny serie ut, ritad av byggmästare Erik Karlsson, Umeå. De allra flesta egnahemmen byggdes på 1920- och 30-talen och hade en korsplan med en nästan kvadratisk yta sällan överstigande 9 x 11 m. Formgivningen var strikt, och symmetrin markerades av de regelbundet placerade, ofta sexrutade fönstren, vanligen så att varje rum fick ljus från två håll. Taken byggdes branta och ofta brutna och kläddes i byarna med spån och inne i samhället och i Vännäsby med tegel och även falsad plåt.

De tidigaste egnahemshusen byggdes i timmer, men den övervägande delen uppfördes på regelstomme med sågspånsfyllning. I byarna försågs husen med stående locklistpanel i rödfärg, medan man i nuvarande samhället och i Vännäsby använde olika paneltyper, exempelvis liggande fasspont. Även färgsättningen varierade.

Kontaktperson: Henrik Åström