Du är här: Uppleva, göra > Kultur > Kulturhistoria, kulturarv > Nyare tiden

Nyare tiden

 

 

Nyare tiden - jordbruket blir allt viktigare. De marker som först togs i anspråk för odling var de bördiga sedimentjordarna i området kring Vindelälvens och Umeälvens sammanflöde.

Medeltiden och 1500-talet

Från 1000-talet och femhundra år framåt koloniserades Vännäsbygden av nybyggare som främst var jägare och fiskare men som även hade boskap. Vinterfodret till boskapen bärgades långt från gården på starrmyrar och skogsängar, medan åkrarna för brödsäd var små och låg alldeles invid gården, liksom de ängar där kreaturen betade om sommaren.
 
När fogden Michel Ålänning på Gustav Vasas uppdrag år 1539 upprättade en skattelängd för Västerbottens län så nämner han i Umeå socken bl a en bonde i Bergh, fyra bönder i Strandh, fyra i Brön, sex bönder i Wendenäs, tre i Nyby, två i Pengesiö, en bonde i Hiaggesiö, två i Spölandt, två bönder i Jamtböle, två i Sterkesmark, en i Siledt och fyra bönder i Wendeffors. Om man räknar att varje bondes hushåll i genomsnitt innehöll tio personer, skulle invånarantalet för Vännäs vid denna tid varit ca 320 personer.
 
De tolv ovan nämnda byarna kan kallas Vännäs odalbyar, där odalmannen eller den självägande bonden, som vi kallar honom idag, tog upp mark som ingen under medeltiden egentligen gjort anspråk på. Sverige var vid den tiden ingen stark centralmakt och det var först då Gustav Vasa 1543 hävdade att all jord utanför byar och allmänningar tillhörde kronan, som man började skilja mellan skatte- och kronohemman. I Vännäsbygden upptogs dock inga nya byar under 1500-talet. Bonden ägde sin inägomark i byn och hade endast vissa nyttjanderätter utanför byagränsen.
 
Förutom att skogen ovanför byn användes för jakt och de stora älvarna för fiske, förekom även fiske i avlägset belägna sjöar, det s k "träskfisket" som bedrevs ovanför lappmarksgränsen ända mot slutet av 1600-talet. Att ge sig av tio mil från hemmet var inte ovanligt och den soltorkade fisken var en viktig föda under sommaren innan brödsäden skördats och höstjakten kommit igång. Allt som behövdes för livets nödtorft tillverkades inom hushållet, och det är först på 1560-talet som köpmän omnämns, en i Vännäs och en i Brån.
 
Från ovan nämnda skattläggning och tjufem år framåt skedde en kraftig befolkningsökning i Vännäsområdet så att antalet bönder år 1566 var 53, nära nog en fördubbling. De därpå följande hundra åren var dock bondestammen konstant. 1600-talet kännetecknades av skattepålagor, missväxtår, soldatutskrivningar och dessutom översvämmningar där älvarna flyter samman.
 

  

Minnesstenen ovan, vid Gammelgårdshällan i Strand berättar om viktiga årtal i byns historia. Dessutom minner den om den plats där byn först etablerades. En rad översvämningar gjorde att man så småningom flyttade gårdarna till foten av Strandberget.

1600-talet

I kvarnlängden av år 1632 anges två kvarnar för Vännästrakten, en i Brån och en i Vännäs vid Fäboda, troligen nuvarande Fäbokvarn vid Tvärån.
 
Från 1640-talet tilldelades bl a officerare och tjänstemän skatteinkomsterna från hemman i Vännästrakten som betalning för tjänster de utförde åt de svenska regenterna, främst i krig. I 1654 års jordebok upptas hemman i Hjoggsjö, Pengsjö, Nybyn, Vännäs och Vännfors som "Frelse under Gref Magno", dvs Magnus Gabriel de la Gardie. Detta innebar alltså inte att greven ägde hemmanen, utan att han uppbar skatten från dem. I de flesta fall visste inte ens bönderna om till vem skatten gick.
 
Alla bönder levde av det som jorden, skogen och älven gav. Slog fisket, jakten eller skörden fel, blev det nödår. I byn var jorden skiftad efter skattetalet eller mantalet, vilket var måttet på hur många människor varje hemman kunde försörja. Byns alla bönder fick en bit var av de gemensamma åkrarna och ängarna allt efter hemmanets mantal, s k tegskifte. Eftersom det inte fanns några mätmetoder att i dagens mening fastställa gränser mellan enskilda bybor eller mellan byar, förekom ofta tvister vilka fick lösas inför tinget. Den svenska centralmakten hade förståelse för att bönder och nybyggare i norr till stor del levde på jakt och fiske, men hade även intresse av att utvidga Sveriges modernäring spannmålsodlingen. Denna utvidgning bedrevs främst genom svedjebruk, som innebar att man fällde skog och brände och sedan sådde råg i askan och sotet. Av naturliga skäl skedde detta främst i de översta byarna, vilka hade milsvid skog runtomkring.
 
Den bonde som ville bedriva laxfiske i älvarna, fick betala en avgift till kronan. Han fick då bygga en fångstanordning ut i vattnet. En tredjedel av älvens bredd, den s k kungsådran, måste dock lämnas öppen så att även bönderna uppströms kunde dra nytta av exempelvis laxens vandring.
 
1652 omtalas för första gången att post befordrades upp genom Vännäsbyarna. Postbonde var Matts Larsson i
Jämteböle.
 
De äldsta lantmäterikartorna, "Geometrisk avmätning av Vännäs, Bråns och Vännfors byar", gjordes av Jonas Persson Gedda år 1690 och för Nyby 1692-93 samt för Berg, Vännäs och Hjoggsjö m fl 1696 av H Kruse. Jämteböle kartlades inte förrän 1714. Kartorna visade i huvudsak byns inägor.
 
Den skatteenhet som tillämpades i Sverige vid denna tid kallas mantal. Ordet härleds ur "antal män" men fick snart betydelsen "antal besuttna bönder" d v s antal gårdar. Från 1630-talet betecknar mantal en kameral skatteenhet som avsåg ett hemman av sådan storlek att det kunde försörja en familj. De olika jordegendomarna i en by åsattes olika mantal i förhållande till sin storlek och skatteförmåga. Mantalet utgör beräkningsgrunden för varje hemmans andel av skatter och pålagor. Samtidigt visade det varje fastighets andel i byns samfälligheter. När grundskatterna avskaffades 1939 förlorade ordet sin betydelse. Mantalspengar som skatt infördes 1605 och sattes då till 1 öre per person mellan 16-60 års ålder. 1863 var mantalspengen 40 öre för man och 20 öre för kvinna över 18 år. Även denna pålaga avskaffades 1939.

1700-talet

Grunden för Karl XII östliga fälttåg hade lagts av Karl XI med dennes roteringssystem, som innebar att två eller tre självägande bönder bildade en rote, där varje rote tillhandahöll en soldat. Västerbottens regemente, som räknar sina anor från 1630-talet, omfattade nuvarande Norr- och Västerbotten och räknade 1056 rotar och därmed lika många indelta soldater, varav 150 inom Umeå socken. Efter nederlaget vid Poltava vände krigslyckan för "Kung Karl", och med nederlaget vid Storkyro i Österbotten 1714 kröp krigets fasor allt närmare Vännäsbygden. Redan samma höst brändes byarna i Umeå socken uppefter Umeälven. Prosten Nils Grubb skriver: " Allt folket flydde bort i byar och skogar."
 
Under 1719 härjades länet tre gånger av kosackhorder. Kriget kulminerade när 10 000 man ryska trupper den 21 maj 1720 invaderade Umeå och de närbelägna älvdalarna. Umeå kyrkstad, med vännäsbornas kyrkstugor, brändes ner, och ett område inom 2 mil från Backens kyrka räknat plundrades och brändes. Året därpå kom fienden söderifrån och brände resten av Umeå socken, också innefattande de södra Vännäsbyarna. Dessutom var det detta år en ovanligt stor vårflod som dränkte laxfiskeredskap, lador, åker och äng. Soldatutskrivning och ryska härjningar gjorde att en hel del hemman lades öde. Efter fredsslutet 1721 gavs skattefrihet i 5-8 år för de som fått sina gårdar nedbrända och skövlade. Efter fredsslutet hösten 1721 fanns i hela Umeå socken 1009 invånare, varav 670 var kvinnor och endast 339 män. Hela 162 gårdar var ödelagda.
 
De tolv Vännäsbyarna tillhörde Umeå socken, och alla jordägande hade att bidraga till "socknens inbördes tunga.". Socknen skulle stå för kyrkans och prästgårdens byggnader, fattigstuga, sockenstuga och arrest samt lön till sockenskrivaren, klockaren, barnaläraren och riksdagsmannens rese- och förtäringsersättningar. Andra stora utgiftsposter var fattighjälpen, vägbyggen och vägunderhåll, skjutshåll, soldatroten, prästens lön, laxbyggnader och gästgiveri.
 
Ålderdomen tryggades genom s k förgångskontrakt som upprättades då hemmanet såldes. Antingen var det äldste sonen som köpte gården, eller någon av de övriga sönerna. Någon gång kunde även en måg köpa gården.
 
"Fargangsstuga" i Strand
Joh. P. Johansson beskriver i sin artikel om ett hemman i Strand genom tiderna (Vbn 1953), när delen littera D av hemmanet nr 1 i Strand överläts av Anders Olsson till sonen Erik Andersson 26 Martius 1829:
 
"Hermedelst upLåter och ForSäljer jag Anders Olsson i Strand Tillika med min kära Hustrus Cattarina Gabriels Dotter vilia och samråd helften utt af mitt ägande hemman som ut gör en Tunna och Ett åtton Dels skiel (vilket betyder 65/512-dels mantal) skatt under n:o 1 i Strand by, Umeå socken med dess åbynnad uti Gården och der till hörande åker och enges Lador Till min sån Erik Andersson i Strand och hans Hustru Barbru Helena Zakris Dotter men om så skulle hända att hon af gått för utt genom döden utan någon arfvinge så får hennes slägtingar intet ut av någon Fastighets Egendom för en betingad och öfverenskommen köpe summa Stor Ett hundra Trettio åtta Riks Daler 40 skilling Riks Gälds myntt hvilken summa skal betalas den 15tonde april 1829 till förmyndaren Nils Israelsson i Spöland som skal Tillfalla Erik Nilssons omyndiga barn. Sedan uppräknas en mängd varor och tjänster som sonen skall hålla föräldrarna med för att fullgöra kontraktet. Där stadgas hur mycket av varje livsmedel som skall komma födorådstagarna till del:
 
 "Nämligen Tre tunnor korn och En halfv tunna Råg för svarlig säd Ett Liss Pund Torrt Kiött hälfden af större och hälfden af mindre kreatur samtt 1/4 Dels Lisspund saltat Fläsk och 1/4 dels Dito smör en half tunna potatis och En åttonde Del Dito Kål Rötter Samt en kanna Brännvin och en kanna oskummad Sötmjölk om dagen utsädesfrö en kanna Lin Frö På tienlig Jord och ett fullväxt Får med ull varje höst och utti Gården Till förgångshus så förbehåller Jag hela öfra mangårdsbynningen i hela sin vid, Nya stolpte Bodan, och 3 balkar på miden af härsian och Gamla höladan på tröskLogen, och Fårhuset och lilla ladan Brede vid, och halfva veahusett och källaren under och nödigt hus Rum i den öfriga Gården."
 
Det ålåg sockenborna att infinna sig i kyrkan på de stora böndagarna. Vännäsborna hade sina kyrkstugor i kyrkstad vid Umeå landskyrka, och där bodde även en mängd fattiga i mellantiden. Bönderna från Vännäsbyarna var också tvungna att underhålla sockenvägen. Sålunda svarade Vännäs by för sträckan Ytterhiske - Tväråbäcken, Nybyborna för delen Tväråbron - Grisbacka, Hjåggsjöbönderna svarade för Grisbacka - Västerhiskedelen och Pengsjö, Mjösjö, Fällfors, Jämteböle, Stärkesmark samt Prästbordet för resten av vägen in till Umeå landskyrka.
 
Sockenstämman var det högsta beslutande organet på basplanet och här rådde demokrati såtillvida att varje självägande bonde hade en röst. Landshövdingen var Konungens befallningshavare och var således centralmaktens förlängda arm ute i provinserna.
 
Marknaderna i lappmarken var viktiga för vännäsbönderna. De hölls under den tid av året då marken var frusen eller snötäckt så att man kunde färdas med häst och släde. Till Lycksele for man via Sökmyrlund i Bergliden och Granö och till Åsele for man via överfarten vid Kolksele och Bracksele och förbi Bjurholm, det som sedermera skulle kallas för "Häradsvägen."
 
En del av de utmarker som bönderna i de tolv ursprungliga byarna använt som fäbodar koloniserades mot slutet av 1700-talet. Byar som Björnlandsbäck, Fällfors, Hällfors Gullsjö och Mjösjö skapades av nybyggare, ofta söner till bybor.

1800-talet

 

 

 

1800-talsfotografi över Vännäs sockenkyrka med Umeälven och Middagsberget i bakgrunden. Fotot är taget från sluttningen nedanför Hemberget. Observera den karaktäristiska gårdsgrupperingen med fristående byggnader i fyrkant kring gårdstunet samt storhässjan till vänster i bild.

Bönderna i Vännäsbygden skapade sig ett allt större välstånd, och så småningom väcktes tanken på att bygga en egen kyrka i stället för att färdas in till Umeå varje kyrkhelg. Häradsvägen från Umeå mot Åsele korsar Umeälven först i Brattby och sedan vid Kolksele. Vägen från Umeå till Vännäs karaktäriseras i en skildring från 1817 av en resenär som "backig och ojämn till Brattby" och därefter in mot Vännäs som "ganska elak."
 
Kyrkobygget igångsattes 1816 mitt i Wännäs by, nedanför Hemberget mot älven. Det drog ut på tiden, och 1820 beviljade Kungl. Maj:t en rikskollekt för kyrkobygget vilken inbringade 815 Rdl banco. Först 1822 bifölls ansökan om att bilda en annexförsamling under Umeå landsförsamling, och midsommardagen 1824 hölls gudstjänst i kapellet trots att det ännu inte var färdigbyggt. På en allmän stämma den 14 april 1827 beslöt man att utse ett kyrkoråd, där vicepastorn O W Söderlindh var självskriven ordförande. Den första protokollförda sockenstämman för kapellförsamlingen hölls den 5 april 1833. Pastoratsrätt fick man den 14 augusti året därpå.
 
Flera byar och enskilda bönder från företrädesvis Stärkesmark-Jämteböle-Vännfors-området samt byarna söder om Umeälven ville dock fortsätta att tillhöra landsförsamlingen i Umeå, eftersom de vid en anslutning till Vännäs skulle bli tvungna att frånträda sina fäders bidrag till moderkyrkan. Den var ju uppförd i sten och nyligen renoverad, med dyrbara inventarier och gemensamma byggnader såsom sockenhus, tingshus, prästgård och sockenbod. Dessutom hade de sina kyrkstugor vid Umeå landskyrka. Efter en kunglig resolution 1835 befriades de från väg- och byggnadskostnader om de anslöt sig till Vännäs sockenbildning, och de slapp att betala präst- och klockarlön så länge de betalade till Umeå. För övrigt uppfördes det aldrig någon kyrkstad vid Vännäs sockenkyrka.
Genom 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet bildades borgerliga kommuner, som i Norrland vanligen sammanföll geografiskt med den kyrkliga kommunen, socknen. Liksom i Vännäs blev kyrkplatsen ofta säte för kommunalstämman. Genom ett Kungligt brev av den 23 november 1883 lades åter Berg Nr 1, Mosjö Nr 1-2 och Strand Nr 1-5 under Vännäs kommun i jordeboken, medan Brattby som tidigare tillhörde Umeå. Därigenom fick Vännäs kommun det utseende som i stort gäller än idag. Folkmängden, som år 1870 uppgick till 2 970 invånare fördelat på 666 hushåll, hade vid 1880 års slut stigit till 3 282 invånare.

Laga skiftet

Den jorddelningsreform som 1827 ersatte de äldre skiftesstadgarna, en- och storskiftet, kallas laga skiftet. Det innebar att gårdarnas ägolotter omfördelades så att varje hemmans många tegar sammanfördes till en eller några få större sammanhängande ytor. Efter hand skapade man, genom skiftet, en för ett effektivt jordbruk mer lämplig storlek på odlingsarealen. Laga skiftet ägde för Vännäs del i huvudsak rum mellan 1850 och 1900. Laga skiftet upphörde att gälla 1928, och en del mindre byar, exempelvis London, förblev oskiftade. Stärkesmark var den första byn som skiftades 1840-43, och den sista blev Örsbäck som skiftades 1941. Avvittringen var en form av jorddelning som sedan 1600-talet använts i norra Sverige, för att skilja kronans mark från enskildas. Avvitringen i Vännäs kommun genomfördes före 1870.

Binäringar till jordbruket

Framställning av salpeter och pottaska skedde i Vännäs uteslutande under 1800-talet. Salpeter användes för tillverkning av krut och det var viktigt att landet var självförsörjande på detta område. En speciell salpetersjuderiingenjör, assessor Plageman, reste runt i länet och uppmuntrade allmogen att producera salpeter, pottaska, terpentin och harts. Pottaska användes för glastillverkning och tvålframställning och bereddes av lövved. Att man slutade tillverka pottaska i mitten på 1800-talet berodde på att råvaran, lövved, till stora delar var utbränd.
Till husbehov brännde man tidigt tjära, och man kände till metoden att samla ca 10 år gamla stubbar efter avverkad fura, där "tören" samlats. Många skyndade dock på processen genom att "kata" träden, dvs man barkade ca 2 m uppefter stammen och sparade en remsa bark, "livranden", åt norr. Detta påskyndade avsöndringen av harts i de barkfria delarna. I Västerbotten förbjöds metoden under 1770-talet, då den påskyndade skogsskövlingen, men man vet att "katning" pågick även under 1800-talet. Enligt Hushållningssällskapets årsberättelse 1843 framställdes i Vännäs socken 350-400 tunnor. Under 1880-talet nämns siffran 820 tunnor per år. Tjärtunnorna flottades, i huvudsak hopbundna till flottar, nerför Umeälven från Pengfors (där forsen kunde passeras) och nerför Vindelälven (där hela sträckan inom socknen var farbar efter rensningar under 1830-40-talen) till Brattby. Därifrån fraktades tunnorna landvägen med häst och vagn ner till Umeå, varifrån tjäran utskeppades.
 
Då järnvägen drogs genom Vännäs blev tjärdalarna vanliga utefter norra stambanan. Den stora lastplatsen blev Tväråträsk i Vindelns socken, men även via små tillfälliga stationer i Vännäsbygden fraktades mängder med tjära. 1892-96 transporterades tjäran till Örnsköldsvik, men sedan banan till Umeå öppnats i september 1896 gick tjärlasterna dit. Umeå tjärexport (UTAB) satte upp handelsplatser längs stambanan där bönderna bytte tjära mot förnödenheter i Utab´s handelsbod. Enbart under åren 1895-97 uppköpte Utab 15 670 tunnor tjära. Räknar man lågt att Vännäs stod för 10% skulle produktionen bli över 1500 tunnor. Efter sekelskiftet avtog tjärbränningen markant vilket ansågs bero på att krigsflottorna inte längre höll träfartyg och att jordbruksredskapen började tillverkas i järn. Produktion av tjära i någorlunda omfattning pågick dock in på 1940-talet, i huvudsak för inhemsk tillverkning av skosmörja och användning vid repslagerier.
 
Förutsättning för att tjärtillverkningen skulle kunna öka var det ökade behovet av sågade trävaror. De stora sågverken, vilka började anläggas vid 1800-talets mitt behövde timmer, och detta kunde de självägande bönderna tillhandahålla. Stora skogsområden köptes upp av "bolagen", och de avverkades och flottades ner till kusten. Det s k "baggböleriet" förekom inom socknen, men Vännäsbönderna var i stort sett förnuftiga och behöll äganderätten till sin skog. I stället utvecklades de sista stora binäringarna, skogsavverkning och flottning. Under 1900-talet utvecklades pappersmasseindustrin som tog hand om en allt större del av det avverkade och flottade timmret. Efter Umeälvens reglering passerade timmret kraftverken i speciella rännor. Dessa är numera rivna sedan flottningen upphörde efter 1976 års säsong.
 
Flottningen var mycket omfattande under 1900-talets första hälft. Vid den stora översvämningen 1938 dokumenterades denna gigantiska timmeranhopning.

Förbättrade kommunikationer — järnvägens tillkomst

Redan 1835 fanns en körbar väg uppefter Umeälven med sträckningen Vännäs - Pengfors - Fällfors - Nygård - Ramsele. Mellan byarna i socknens västra del fanns bara stigar och dåliga kärrvägar. 1863 började vägen mot Bjurholm och vidare mot Åsele brytas, och man inrättade en färja vid Kolksele. Denna tjänade i 90 år och drogs in 1954 då bron vid Pengfors blev klar. Färjan vid Kolksele hade svåra strömförhållanden och flottningens timmerbrötar att kämpa mot. På vintern, då färjan var indragen, var man tvungna att såga lös ett långt isstycke som svängdes över från östra sidan av älven för att på så sätt påskynda isläggningen och få en vinterväg över isen.
Mot Umeå tog man sig via Brattby, och ett färjeställe skall ha ordnats till Broborg 1883. Från de södra byarna tog man sig via Strand och Överboda till bron vid Sörfors, den första enligt uppgift från 1800 och bränd av Döbeln. Nuvarande bro blev klar 1912. Vägen mellan Vännäsby och Lycksele bröts 1890-98 och vägarna på ömse sidor om Vindelälven blev färdiga först på 1930-talet. Vid Marahällan inrättades en färja 1924 , ersatt av en bro 1933.
Av allra största betydelse för Vännäs utveckling blev norra stambanans framdragande genom socknen. Järnvägen skapade förbättrade kommunikationer med omvärlden och välstånd, men den skapade också två Vännäs — samhället och byn. Turerna var många innan sträckningen kunde bestämmas från Trehörningsjö över Nyåker - Hörnsjö till Nyby by, där järnvägsstationen anlades 1891 på det myrlika området som ingenjören vid SJ, Rieck-Müller, förvärvat. På hemmanet No 7 i Nyby anlades Wännäs stationssamhälle, som genom kunglig resolution 25 september 1896 skulle tillämpa byggnadsstadgan för rikets städer. Från 1900 räknades Vännäs som municipalsamhälle. (Se vidare avsnittet om Vännäs samhälle.) Järnvägen drogs sedan vidare mot norr och nådde Boden 1894. Norra stambanan elektrifierades 1941. Bibanan från Vännäs till Umeå blev färdig 1896 (elektrifiering först 1981).
Som en följd av Norra stambanans framdragande lokaliserades Västerbottens Fältjägarkår till Vännäs 1898. Efter två års "kantonering" i Nyby invigdes Vännäs läger 1900. Sejouren blev dock kort, och 1909 flyttade regementet I 20 in i nya kaserner i Umeå.

1900-talet

Järnvägens tillkomst betydde också en befolkningsökning. Inom Vännäs kommun ökade befolkningen med 12,5% per år mellan åren 1890-1910. Under samma tid ökar Vännäs municipalsamhälle med inte mindre än 65% per år. Antalet SJ-anställda ökade från 50 st år 1895 till 190 st år 1910.

Vännäs stationshus, uppfört år 1891. Arkitekt Folke Zettervall skapade här den så kallade Vännäsmodellen, en arkitekturstil med fornnordiska element som sedan utvecklades i Bodens järnvägsstation. 

År 1921 utökades municipalsamhällets areal väsentligt, och den 1 januari 1928 blev municipalsamhället Vännäs köping. Den gamla byn Vännäs fick från 1 oktober 1891 heta Spöland och förblev säte för landskommunen. Olika namnstrider ledde så småningom fram till det slutliga namnbytet 14 maj 1940 då namnet Vännäsby trädde i kraft. Köpingen och landskommunen slogs samman 1/1 1971 och Vännäs slogs samman med Bjurholm till en kommun 1/1 1974. Storkommunen hade ca 11 500 invånare och varade i 9 år. 1989 uppgick befolkningen i Vännäs kommun till ca 9 000 invånare.
 
Under 1950-talet blev Vännäs en av landets stora kraftproducenter då först Pengforsen (1954) och sedan Harrseleforsen några år senare byggdes ut. Tidigare hade endast funnits mindre kraftverk som det i Orrböle vid Tvärån.Utbyggnaden under 50-talet innebar att kommunen fick två nya samhällsbildningar i Pengfors och Harrselefors.
Skolan har utvecklats kraftigt under de 150 år vi haft allmän skolgång i landet. De senaste reformerna var enhetsskolan 1960-61 samt grundskole- och gymnasiereformerna 1968. Vännäs fick högre folkskola 1936, och nuvarande Hammarskolans första etapp byggdes för denna 1937-38. Realskola blev det 1942, och lagom till enhetsskolans införande 1962 hade skolan något år tidigare fått en ny gymnastiksal. År 1970 fick Hammarskolan sin nuvarande utformning. Landstingets yrkesskola, sedermera Liljaskolan, har praktiskt inriktad gymnasieutbildning. Liljaskolan är också den utbyggd i flera etapper. Sex låg- och mellanstadieskolor finns i kommunen; i Brån, Hällfors, Pengsjö, Tväråbäck, Vegaskolan i Vännäs och i Vännäsby. Hammarskolan är enda högstadium.
 

Kontaktperson: Henrik Åström